Efter att knäna än en gång hindrat mig från löpträningen började jag fundera över vad det berodde på. Jag sprang varken överdrivet ofta eller långt så det borde inte vara något problem. Samma vecka sprang jag på Merrell:s Trail Gloves först gången och tyckte det var en besynnerlig löparsko som var så tunn – det måste jag läsa på om!
Efter att ha googlat och läst en bunt med artiklar snörade jag på mig ett par gamla Asics DS Trainer och försökte mig på mitt första korta och försiktiga framfota-löppass. 2 dagar tidigare hade jag försökt springa som vanligt med mins Asics Terrano och bara kommit 20 meter på gatan utanför lägenheten – nu sprang jag 2 kilometer utan problem!
Några dagar senare var jag förbi Uteliv Norrköping och inhandlade ett par Merrell Barefoot Run Trail Gloves som tog mig ut på nya pass och direkt gav mig möjlighet att springa framfota mer avslappnat. Det gick ju med mina Asics DS Trainer också, men eftersom höjdskillnaden från marken är så stor mellan framfot och häl i ett par normalt uppbyggda löparskor får man verkligen trippa på tårna för att inte gå ner med hälen först. För att springa framfota så avslappnat som möjligt vill du ha en mjuk sko som låter foten röra sig utan motstånd och som inte har någon höjdskillnad alls mellan framfot och häl (s.k. zero drop).
Det var som tur var ganska många som hade testat på förut och kom med bra tips: ”Spring inte för långt första passen – då kan du inte gå dagen efter!”. Med dessa förmaningar började jag med några få kilometer och ökade stegvis. Efter 4-5 veckor kunde jag redan springa upp mot 2 mil. Häpnadsväckande med tanke på att jag inte kunnat springa alls månaden innan. Den enda bieffekten verkade vara ömma hälsenor.
Idag har jag sprungit framfota i över 6 månader. De enda skor jag använder är Merrell:s Trail Gloves och Inov8:s Baregrip 200 – oavsett underlag och distans. Inov8-skorna plockar jag fram när underlaget kräver mer fäste än Trail Glove:sen erbjuder. Jag springar 3 mil asfalt i mina Trail Gloves utan annat än ömmande hälsenor. Hälsenorna är däremot ett bekymmer jag faktiskt har nu för tiden. Det är de som begränsar hur ofta jag kan springa. Jag förväntar mig att det ger med sig allt eftersom hälsenorna blir vana och starkare, men det återstår att se.
Rekommenderar jag framfota-löpning till vem som helst? Ja egentligen gör jag nog det, men jag har lärt mig att alla har olika förutsättningar. Själv har jag alltid gått i ganska tunna och avskalade skor med dålig uppbyggnad vilket antagligen lätt till att mina fotblad är vana att stå emot belastningen själva. De vänner och bekanta jag inspirerat till att prova har däremot haft blandade framgångar. Har man ”fördummat” sina fötter genom att gå i väldigt uppbyggda skor får man nog räkna med ordentlig träningsvärk i fötterna och kan antagligen inte alls öka träningsdosen lika snabbt som jag. Men det bör ändå vara möjligt att börja springa framfota, man får bara ge det mera tid.
För dig som är intresserad rekommenderar jag verkligen att läsa boken Born to Run av Christopher McDougall! Där presenteras även en del teorier och forskningsresultat som pekar på att du både springer snabbare och klarar dig undan skador bättre genom framfotalöpning barfota eller i avskalade skor som låter foten följa sin naturliga rörelse.
Det vanligast förekommande argumentet för barfotalöpning är just att låta foten arbeta naturligt, som den är skapt att göra. Människan är skapt att springa långt och snabbt och har därför en fot som med mängder av små ben och muskler är konstruerad som en fjäder med uppgiften att dämpa nedslaget och studsa tillbaka uppåt. I fotsulan har du dessutom fullt med nerver som ska känna av när du träffar underlaget och omedelbart reagera därefter, vilket fungerar sämre ju mer skons sula dämpar. Detta gör att du springer med mycket lättare fotnedsättning om du springer barfota eller med en tunn minmalt dämpad sko.