Som jag berättat tidigare har jag ju länge varit på jakt efter en ersättare till min MacBook Pro 13″ från 2010 och efter att till sist ha fått se releasen av den nya 13 tums retina:n, som nog var den ända 13-tummaren som verkade hålla måttet, beställde jag till sist en 15-tums MacBook Pro Retina. Den hade helt enkelt för fet spec. för att jag skulle kunna låta bli.
Här följer mina tankar och upplevelser kring den nya generationens MacBook och senaste versionen av OS X, dvs Mountain Lion, sett ur ögonen på en tidigare Snow Leopard användare som egentligen hade tänkt byta till en PC med Linux.
Specifikation
Vi börjar med specifikationen på vad jag beställde:
Kalaset hamnade på 24.787,00 kr inkl. moms. Till det kommer en extra magsafe-adapter så att jag slipper släpa den som följde med mellan soffan och kontoret varje dag, samt en del programvara för att förbättra OS X:s funktionalitet och för att kunna utföra det arbete jag pysslar med.
Leverans
Just den kombination av hårdvara jag önskade fanns inte på lager hos en ända återförsäljare i Sverige. Vill man ha 2,6GHz processorn så får man 512Gb-SSD:n och en prislapp på ytterligare 2.500kr. Jag valde därför att beställa från Apple Store. Datorn tillverkades på 2 dagar och skickades därefter med UPS från Shanghai, Kina. Efter att ha mellanlandat i Korea, Kazakstan, Polen, Tyskland och Danmark nådde den efter 5 dagar Sverige och levererades till dörren totalt 7,5 vardagar efter beställningen.
Uppackning
Finns det något roligare än att packa upp nyinköpt elektronik? Datorn levererades i en anonym brun kartong, innehållande den vita MacBook-boxen samt precis lagom mycket emballage för att klara frakten felfritt men utan att ta för mycket plats.
Själva Apple-förpackningen av datorn är av samma typ som den senaste generationens lite dyrare smartphones från bl.a. Apple, Google och Samsung. Dvs en tvådelad låda som känns rejäl och lyxig men samtidigt ganska slim:ad. Det var inte helt lätt att öppna den då locket sög fast rätt bra i botten, väl öppen möttes man av laptop-locket med äpple. Efter att man lyft ur laptopen m.h.a. en för saken avsedd flik kom tillbehör och laddare fram. I en liten svart box fanns putsduk till skärmen, ett par blanketter med oviktiga instruktioner och ethernet-adaptern som jag valt till.
Första uppstarten
Ett första tryck på strömbrytaren, som numer inte är någon rund knapp ovanför tangentbordet utan har ersatt den tidigare ”mata ut skivan”-knappen, tänder displayen och visar snart den gamla vanliga grå uppstartsbilden med ett äpple. Efter någon minut möts man av en uppstartsguide där man får tala om vem man är och koppla ihop datorn med sitt Apple-ID (som sen används till Apple Store, iTunes, iCloud osv). Guiden är tydlig, enkel och snabbt avklarad. Därefter möts man av ett tomt skrivbord och en (för min del) aningen annorlunda programstartar-docka.
Skärmen
Den stora grejen med retina-versionerna av MacBook Pro är såklart skärmen. Nu hade jag ju förväntat mig att den skulle vara riktigt bra och jag har varit runt i flera butiker och spanat på den och blivit imponerad – men jag är ändå förbluffad över hur skarp den verkligen är nu när jag har den framför mig. I det s.k. Retina-läget får man förvisso bara 1440×900 effektiva pixlar, vilket ju inte ger jättemycket skärmyta, men att läsa text satt med serifer är underbart. Från systeminställningarna för bildskärmen kan man skala både upp och ner och normalt kör jag bildskärmen i läget som motsvarar 1680×1050 pixlar, vilket ger mig tillräckligt med plats för att arbeta effektivt. Det högsta läget ser ut som 1920×1200 pixlar vilket fortfarande går bra att arbeta med så länge man inte sitter för långt från skärmen eller har lite sämre syn. Med programmet SetResX kan du öka upplösningen ända upp till skärmens maximala 2880×1800 pixlar vilket antagligen saknar användningsområde men som jag ändå tycker är jäkligt häftigt att skåda! Förvisso blir allting oanvändbart litet, men tittar man nära är ju allting fortfarande skarpt och det är först då man inser hur högupplöst skärmen verkligen är.
Med hjälp av 3:e-partsprogrammet gfxCardStatus får man dessutom ett bra verktyg för att övervaka grafikkortens status och eventuellt utöka batteritiden. I datorn sitter ett Nvidia GeForce 650M vilket ger riktigt bra grafikprestanda, men betydligt kortare batteritid. Därför växlar datorn automatiskt över till processorns integrerade Intel HD 4000 så fort det diskreta grafikkortets prestanda inte krävs. Med gfxCardStatus kan du både se vilken av grafikkretsarna som används samt tvinga datorn att använda ett av dem istället för att växla dynamiskt. Det är framför allt användbart att se vilken krets som används då OS X inte alltid växlar tillbaka till det integrerade grafikkortet som det borde. Bland annat om man öppnar något innehåll i Chrome som kräver det diskreta grafikkortet så kommer OS X inte att växla tillbaka till den integrerade grafiken förrän Chrome har avslutats.
Om vi bortser från just upplösningen är färgerna mycket bra. Jag upplever dem som bättre än på min gamla MacBook som redan den hade bättre färger än de flesta laptopskärmar. Dessutom har man äntligen lyckats minska reflexerna i glaset framför skärmen bland annat genom att ta bort mellanrummet mellan glasskivan och panelen. Ljusstyrkan känns även den (utan att jag uppmätt det på något sätt) väl tilltagen och bör räcka för de flesta situationer och arbetsmiljöer.
Resten av hårdvaran
När det kommer till chassit känns kroppen lika stabil som den gamla modellen (även om det knakar lite mer från skarven kring bottenplattan) medan skärmen, som numer är lite tunnare, faktiskt känns stabilare. Trycker man på en punkt på bakstycket till skärmen bildar det inte några fläckar i bakgrundsbelysningen som det gjorde på min gamla MacBook. Det nya chassit är ju annars betydligt tunnare och känns både lättare och exklusivare utan avkall på kvalitetskänslan.
Precis som tidigare modeller kan datorn bli lite varm i bakre delen av chassit när man pressar den. Hittills har det alltid varit grafiken som stått för värmen, när jag t.ex. spelat högupplöst flash i flera flikar samtidigt. På min gamla dator kunde det även orskas av processorn om man t.ex. körde lite tyngre processer i en virtuell maskin, men det har jag inte hunnit testa än.
Det nya chassit har fått en aning mjukare fasade kanter, särskilt urfasningen för att öppna skärmen har blivit lite mindre vass. Jag saknar däremot statusdioden som satt på framsidan av tidigare MacBooks och visade om datorn var igång eller i viloläge. Nu finns det inga ledtrådar till om datorn är i viloläge eller om den är avstängd. Förvisso är problemet inte jättestort för min egen del, då den i stort sett aldrig stängs av utan enbart får vila.
En annan uppdatering jag inte riktigt fått grepp om ännu är den nya MagSafe-kontakten. Nu har formen åter gått tillbaka till att se ut som den första generationens MagSafe, dvs kabeln kommer in vinkelrätt mot kontaktytan till skillnad mot den förra generationen där kabeln kom in längs med kontaktytan. Min erfarenhet av förra generationens kontakt var att det ofta blev kabelbrott precis innan kontakten, på 2 år har jag haft lika många kabelbrott. Ur den synvinkeln känns den nya kontakten bättre, men det får såklart tiden utvisa. Däremot händer det betydligt oftare att den nya kontakten lossnar när man sitter med datorn i knät. Det räcker med att råka komma emot den med knät underifrån så hoppar den ur. Där var förra generationen betydligt bättre.
Det största problemet med datorns hårdvara är nog att den inte går att uppgradera. På grund av chassits tunnhet har man tvingats löda fast ramminnet på moderkortet så det går inte att byta ut eller uppgradera. Flashminnet för lagring är monterat på ett separat kretskort av egen design så det går inte att montera en vanlig 2,5″ standard-SSD, det kan dyka upp särskilda uppgraderingskort från 3:e-partstillverkare men det vet ingen säkert. Det gäller med andra ord att köpa det man tror att man kan komma att behöva redan från början (därav mitt val att köpa 16Gb ram). Batteriet har dessutom delats upp över flera ”klumpar” och är inget man byter ut i en handvändning. Detta är ett argument man absolut ska ta med i beräkningen och verkligen inget jag uppskattar!
Ljudkvaliteten från de integrerade högtalarna är klart bättre än de hos min gamla MacBook och bland det bättre jag hört hos en laptop.
OS X Mountain Lion
Eftersom jag inte brytt mig om att uppdatera min gamla MacBook så blev även Mountain Lion en nyhet för min del. Jag hade väl inte väntat mig några gigantiska skillnader och de flesta nyheterna kände jag till sen innan, men det finns trots allt en del som skiljer. Exposé, funktionen som i Snow Leopard visade alla programfönster har ersatts av Mission Control. Mission Control visar alla öppna fönster men också alla tillgängliga arbetsytor. På sätt och vis kan jag förstå att det behövdes då varje program som körs i den nya fullskärmsläget lägger sig som en egen arbetsyta, men samtidigt tycker jag att Exposé gjorde ett bättre jobb för att snabbt växla mellan progamfönster. Dessutom visar Mission Control inte programfönster som minimerats, vilket Exposé gjorde. Man har även lagt till en funktion som visar öppna fönster av det aktuella programmet, vilket säkert kan vara ett uppskattat komplement till framför allt cmd+tab som ju bara växlar mellan program och inte programfönster, men tyvärr inkluderar den inte programfönster som körs i fullskärmsläge.
Fullskärmsläget tycker jag däremot är en trevlig funktion. Den ända skillnaden mot hur andra operativsystem maximerar fönster över hela skärmen är att dockan och statuslisten överst på skärmen döljs, vilket ger lite extra arbetsyta, men det fungerar väldigt bra att ”swipe:a” sig fram i sidled för att växla mellan det vanliga skrivbordet och fullskärmsprogrammen (bortsett från att touchpad:en ibland tror att fyra fingrar höger = fyra fingrar uppåt och istället visar LaunchPad.
Precis som tidigare skickar Apple med Dashboard, som nu även har fått en egen arbetsyta till vänster om det vanliga skrivbordet, och precis som tidigare är funktionen helt värdelös. Tack och lov går den fortfarande att dölja så man slipper se den. En annan skillnad är att man tagit bort program-menyn från dockan och istället lagt till något som kallas för LaunchPad. LaunchPad ska likna progamlistan i iOS och påminner även lite om Unity:s Dash, fast man kan enbart söka i program-katalogen och inte bland övriga filer (vilket man ju förvisso istället kan göra i Spotlight).
Av okänd anledning har Apple fortfarande inte gjort några revolutionerande ändringar av sin förskräckligt tråkiga filbläddrare Finder. 5 minuter efter första uppstarten av datorn hade jag dock installerat det nödvändigaste av 3:e-partstillägg: Total Finder. Med Total Finder får man flikar, möjlighet att sortera mappar före filer OCH, hör och häpna, klipp-och-klistra-funktion. Hur fasen kan ”världens mest avancerade operativsystem” (enl. Apple själva) sakna klipp-och-klistra med filer? Den funktionen överlever jag inte utan, det går ju inte att drag-and-drop:a alla filer fram och tillbaka så fort man ska flytta på något.
Med Total Finder får man även ett schysst snabbkommando som skjuter upp Finder som en panel från botten av skärmen som jag har lärt mig att uppskatta till den grad att jag nästan har svårt att använda en Mac utan detta.
En annan funktion jag saknar är vettig positionering av fönster. Till skillnad mot Snow Leopard har Mountain Lion i alla fall möjlighet att justera fönsterstorlek från fönstret samtliga hörn och sidor vilket är ett stort plus, men fortfarande finns inga genvägar för att t.ex. låta ett fönster fylla halva skärmen. Fullskärmsläget i all ära, men ibland vill man jobba med flera fönster uppe samtidigt och då vill man att det ska gå snabbt att positionera två fönster så att de täcker halva skärmen var. Efter en snabb sökning i App Store hittade jag dock tilläggsprogrammet Windows Magnet för enbart 7 kr som gav mig precis all den funktionalitet jag saknade. Nu kan man precis som i Windows 7 dra ett fönster till en skärmkant (eller ett hörn) för att låta fönstret fylla halva (eller en fjärdedel av) skärmen. Det går dessutom att positionera fönstren med snabbkommandon eller från en ikon i statuslisten överst på skärmen.
Ett par andra nyheter som tyvärr än så länge mest har stört mig (och som möjligen går att konfigurera bort när man listat ut var) är hur viloläge och avstängd skärm hanteras. På min gamla MacBook med SnowLeopard använde jag ett skärmhörn för att sätta skärmen i vila och så har jag ställt in det även på den nya. Men på den gamla datorn räckte det att röra vid touchpad:en så väcktes skärmen igen, på den nya måste man först och främst trycka ned någon tangent och sen ange sitt lösenord för att låsa upp datorn. Säkrare såklart, men inte alltid smidigare.
Sist men inte minst har touchpad:en (eller snarare OS X) begåvats med fler gester. Som vanligt går det att till viss del ställa in vilken gest som ska göra vad, men två gester går inte att ändra på och det är såklart dessa två gester som stör mig mest. Om man med 3 fingrar + tummen kniper ihop så ska man få fram LaunchPad och om man med samma fingersättning istället drar isär så visas skrivbordet. Den här gesten är dels ganska onaturlig och dessutom måste man använda fingerspetsarna på ett sätt där en aning långa naglar resulterar i ett oskönt skrap mot glaset i touchpad:en.
Nu ska det väl sägas att det alltid är enklare att kritisera fel än att berömma det som fungerar. Totalt sett är OS X ändå en ganska behaglig upplevelse. Även om jag aldrig kommer att kunna konfigurera OS X efter mina önskemål på samma sätt som en Linux-distro så tar det inte så lång tid att nå en färdig miljö där man jobbar ganska effektivt. Efter att jag startat datorn för första gången tog det ungefär en timma innan jag gjort alla nödvändiga inställningar och installerat de program jag behöver. Jag minns att min kollega kämpade i flera dagar med att få Ubuntu att lira enligt sina önskemål för bara några veckor sen, innan han till sist vek ned sig och gav upp.
Köra andra operativsystem
Precis som alla modernare MacBook:s så är ju datorn egentligen en vanlig PC och det är således egentligen inga problem att köra vare sig Windows eller Linux på den. Dessutom utvecklar Apple själva ett lösning de kallar BootCamp vars uppgift är just att ge dig möjlighet att köra Windows på din Mac.
På min gamla MacBook Pro har jag framgångsrikt testat att köra både Windows 7 och 2008 samt Ubuntu utan problem. Det har funnits drivrutiner för allt och bortsett från att tangentbordet ju skiljer sig från en vanlig PC (bl.a. cmd-knappen) så har allt fungerat bra. Med denna MacBook är det dock skillnad, tyvärr till det värre och tyvärr p.g.a. datorns största styrka: skärmen. OS X är och med Mountain Lion perfekt förberett för att skala skärmupplösningen snyggt över den högupplösta skärmen, men det gäller inte alla andra operativsystem. Windows 7 ska enligt uppgift gå att få att fungera skapligt, men Ubuntu har inget bra stöd för skärmen och kommer som standard att köra i den maximala upplösningen. Dessutom saknas drivare för bl.a. det trådlösa nätverkskortet och stöder för adaptrar via thunderbolt-kontakterna är dåligt. Det pratas dock om förhoppningar på rejäla förbättringar till nästa version av Ubuntu.
Med snabbt flashbaserat lagringsutrymme, en högpresterande 4-kärnig processor och mycket ramminne bör det dock inte vara några som helst problem att köra andra operativsystem som virtuella maskiner under OS X vilket kan lösa problemen med upplösningen.
Annan mjukvara
Förinstallerat på datorn fick jag programmen i iWork, dvs Pages, Keynote och Numbers, eftersom jag valde till det vid beställningen. En separat recension om dessa program följer så småningom! Dessutom följer som vanligt iLife med iPhoto, iMovie och GarageBand. Min erfarenhet av dessa är att iPhoto är rätt onödig då man ändå vill ersätta den med något bättre, medan de andra två är tämligen kompetenta programvaror. Nu har jag inte gett mig på musikproduktion i nån större utsträckning, men iMovie har absolut allt som behövs för att klippa hemmafilmer och liknande med riktigt bra resultat.
Som jag nämnde ovan lär du vilja komplettera med Total Finder för att få en dräglig filbläddrare samt Window Magnet för att positionera fönster. Jag har dessutom köpt Coda (en suverän kodeditor, separat recension följer) och Pixelmator från App Store. Pixelmator är ett riktigt bra alternativ till Photoshop för dig som tycker att några hundralappar är ett mer rättvist pris en flera tusen.
Totalt intryck
Totalt sett är jag ändå mestadels nöjd och bitvis ganska imponerad. Både hårdvara och operativsystem levererar ungefär vad jag förväntat mig i både positiv och negativ riktning. Hårdvarumässigt kan jag inte komma på några större fel men när det kommer till OS X kommer jag nog alltid att ha mina idéer om vad som borde göras om. Men får jag några som helst tvivel på om det var ett bra köp räcker det med att öppna Chrome och surfa in på någon sida som visar ett textstycke satt i t.ex. 13 pixlars Georgia i grått mot vit bakgrund så är jag nöjd igen, för något så grönjävligt skarpt har jag aldrig skådat!
Mitt största problem hittills har varit att hitta en väska för 15-tummare som inte är för stor och det problemet är tyvärr fortfarande olöst.
Recensionen finns även att läsa på jimmydahl.com